I slutet av maj i år gav jag upp det jag älskade mest av allt att göra.
Hästarna har funnits i mitt liv i 10 år och jag älskar det men en dag gav jag upp.

Varför gav jag upp det jag älskade?
Det är en bra fråga, men det gick åt helvete och jag kunde inte hantera det. Jag hade en massa annat som snurra i huvudet som vara jobbigt. Jag klarade inte av att varje gången hoppa av hästen och gråta och vara livrädd.
Fast en hon varit min ängel en lång tid men sen blev jag feg och orkade inte bråka med henne för jag orkade knappt med mig själv. Och det var därför allt blev så jävla dumt hon fick bestämma. Jag ångra att jag inte orkade kämpa emot henne, men det vara inte den rätta tiden för mig att göra det. Mitt självförtroende försvann och jag inbillade mig själv att jag inte kunde rida alls, det spelade ingen roll vilken häst jag satte mig på började det gå dåligt kunde jag inte rida även om jag visst någonstans inom mig att jag visst kunde och att jag vara riktigt bra på det också men det kunde jag inte ta fram just då.
Sen en dag fick jag nog, allt hade börjat okej men sen började hon bråka och jag orkade inte, jag grät och sen kastade jag mig av och bestämde att jag aldrig mer skulle rida.
Det vara det bästa jag visst och det är det fortfarnade fast jag inte håller på längre men jag vill.
Och jag saknar det så himla mycket.


Jag och Cadillac på träning i vintas i Skråmsta.

Det val man gör i livet kommer alltid att förfölja en hur mycker eller lite man vill.
Det val jag gjorde en dag i slutet utav maj kommer förfölja mig.